Originally published on marxistarkiv.se here

Marx’ antikolonialism, nya subimperialismer och en konsekvent internationalism i en bipolär värld

(Ur Links international journal of socialist renewal, 13 augusti 2024. Översättning från engelska, Göran Källqvist. Kevin B Anderson är en marxistisk humanist och professor i sociologi, politisk vetenskap och feministiska studier vid University of California, Santa Barbara. Han är författare och redaktör för olika verk, inklusive den kommande boken The Late Marx’s Revolutionary Roads: Colonialism, Gender, and Indigenous Communism och A Political Sociology of Twenty-First Century Revolutions and Resistances: From the Arab World and Iran to Ukraine, Africa, and France (2024). I denna intervju med Federico Fuentes diskuterar han Karl Marx’ och Vladimir Lenins skrifter om kolonialism and imperialism, varför världen blir alltmer bipolär (snarare än multipolär), och behovet av en beslutsam och konsekvent antiimperialism. – Links’ redaktionella kommentar.)

(Ytterligare en intervju med Anderson finns i slutet av artikeln – översättarens kommentar.)

Under det senaste seklet har begreppet imperialism använts för att definiera olika situationer, och ibland ersatts av begrepp som globalisering och hegemoni. Är begreppet imperialism fortfarande giltigt, och hur definierar du i så fall det?

Imperialism innebär en nations ekonomiska, politiska och/eller kulturella makt över en annan för att få profiter och politiska fördelar, och är fortfarande ett giltigt begrepp. Men imperialismen har förändrats en hel del sedan början av 1900-talet, då begreppet först började användas allmänt inom vänstern för att syfta på en konsekvens av kolonialismen. Exempelvis finns det mycket få direkta kolonier idag: Frankrike har Nya Kaledonien och en del kolonier i Västindien; Israel behandlar i grund och botten de palestinska territorierna som en koloni; och Ryssland har invaderat och ockuperar delar av Ukraina. Men det är ganska ovanligt idag. Större delen av Latinamerika blev politiskt självständigt i början av 1800-talet, medan det imperialistiska styret i Afrika och Asien till största delen blev indirekt under perioden av avkolonisering efter Andra världskriget. Det normala sättet för imperialismen att fungera idag är genom att stöda personer som general [Abdel Fattah al-]Sisi i Egypten, de olika militära regimer som fanns i Latinamerika på 1970- och 1980-talen, den tidigare sydafrikanska apartheidregimen, etc.

En andra skillnad är att det på Lenins och Rosa Luxemburgs tid fanns tre eller fyra imperialistiska länder, som vart och ett var ungefär likvärdigt i styrka och där alla tävlade mot varandra. Men i slutet av Andra världskriget var världen uppdelad i två stora block: ett som leddes av Sovjetunionen; det andra av USA. I och med Sovjetunionens sammanbrott [1991] verkade USA:s hegemoni relativt obestridd. Men i och med Kinas uppgång och att Ryssland (i viss mån) har återfått sin styrka, så verkar vi nu återigen gå i riktning mot två block: det ena bestående av USA, EU, Storbritannien och Japan; det andra av Kina, Ryssland, och i viss utsträckning Iran. Så det har definitivt ägt rum växlingar och förändringar sedan Lenins och Luxemburgs tid.

Trots detta hänvisar diskussioner om imperialismen ofta tillbaka till Lenin. Vilka delar av hans skrifter om ämnet är fortfarande användbara och tillämpliga idag?

En viktig sak med Lenins bok är hans tanke om kapitalistiska stadier. För Lenin handlade inte detta om en gradvis utveckling från ett stadium till ett annat, utan om en omvandling till motsatser. Vi såg det med monopolkapitalets framväxt och konkurrensens omvandling till monopol (konkurrensens motsats). Vi såg det också efter den Stora depressionen, när kapitalismen gick in i ett statskapitalistiskt stadium. Bland andra saker såg vi också hur den ryska revolutionen omvandlades till sin motsats. Under detta stadium såg vi också hur Adolf Hitler kom till makten i Tyskland och hur USA:s president Franklin D Roosevelt inledde en välvillig sorts statskapitalism. Lenins uppfattning att kapitalismen – som en helhet och inte bara i ett land – går igenom stadier är ett mycket användbart sätt att tänka.

Det är också hans tanke att imperialismen hänger ihop med kapitalismen. Det är inte att förneka de olika ideologiska faktorer som spelar roll, som nationell stolthet, men de bakomliggande motiven – marknader, billig arbetskraft och naturresurser – hjälper till att förklara imperialismen. Ofta kan både ekonomiska och ideologiska faktorer gälla samtidigt. Tekniskt inleddes Första världskriget på grund av nationalistiskt missnöje på Balkanhalvön. Men som Lenin förklarade var ett bakomliggande motiv jakten att dela upp det som återstod av den ottomanska väldet och andra områden i världen.

Luxemburg skrev en gång att européerna innan 1880- och 1890-talen hade ockuperat större delen av det globala syd, det fanns ingenting kvar att växa på. Det innebar att kapitalets enda sätt att breda ut sig var genom att angripa varandra, vilket fick Luxemburg att förebåda kriget tidigare än nästan alla andra. Så teorin om imperialism är också användbar för att förklara krig.

Även om Marx skrev innan begreppet blev vanligt inom vänstern, finns det något användbart i hans skrifter för att förstå imperialism och antiimperialism idag?

När Marx skrev kallades det fortfarande kolonialism. Vid den tiden var en stor del av världen ännu inte dominerad av kolonialism, även om fransmännen befann sig i Nordafrika, britterna i Indien, etc. Edward Said har på ett ganska polemiskt sätt konstaterat att Marx till en början hade en del sympatier för kolonialismen och det han ansåg vara teknologiska framsteg som togs med till kolonierna. Denna problematiska uppfattning uttrycktes tydligt i Kommunistiska manifestet, där han och Friedrich Engels talar om hur kolonialism ”skjuter ner alla kinesiska murar” och ”[rycker] in alla, också de mest barbariska nationerna i civilisationen”.

Det är värt att notera, att medan Lenin skrev om imperialismen på en hög abstraktionsnivå – och riktade in sig på finanskapital, monopolkapitalism, globala marknader – så riktade Marx in sina intensiva studier på kolonialismens inre strukturer och dynamik. Två områden var av särskilt intresse: de möjliga revolutionära konsekvenserna av jordbrukssamhällenas övergång till kapitalism (större delen av världen bestod vid den tiden av jordbrukssamhällen där landsbygdsbönder och jordbruksarbetare var i majoritet); och om rörelserna i dessa länder kunde sluta någon sorts allians med arbetarrörelsen i väst. Dessa studier fick Marx att gradvis överge sina ganska etnocentriska och Europacentrerade åsikter, så att han på 1860- och 1870-talet allmänt sett blev en stark anhängare av antikoloniala rörelser.

Marx började skriva om Indien tidigt i sin bana, ett ämne som han återvände till under hela sitt liv. Men han skrev också en hel del om Polen och Irland, som var två olika sorters kolonier. I fallet Polen kunde ingen hävda att Ryssland förde med sig framsteg: de byggde inte järnvägar och moderniserade inte ekonomin – det var en öppet reaktionär kolonialism. Vad gäller Irland, så var det en repetition inför vad britterna senare gjorde i många delar av världen. Marx ägnade en del av ett kapitel i Kapitalet åt kolonialismen i Irland som en ovanligt kapitalistisk sorts kolonialism, som inte bara suger ut befolkningen utan också rycker upp dess sociala villkor med rötterna.

I motsats till Indien, där han tidigt uttryckte sig tvetydigt om kolonialismen, gav Marx redan ganska tidigt ett starkt stöd till de antikolonialistiska rörelserna i Polen och Irland. Skillnaden var att det i de polska och irländska nationalistiska rörelserna fanns många socialister och vänsteranhängare som genom sina respektive avdelningar i dessa länder hade band till Första internationalen. Men i Indien var rörelsens mål på 1850-talet inriktade på att återställa det gamla Mogulriket och saknade ett modernt politiskt perspektiv. Samma sak gällde Kina.

Trots detta stödde Marx och Engels det gigantiska upproret i Indien 1857, och ett år senare skrev Marx till Engels att ”Indien nu är vår bästa allierade”. Med ”vår” menade han sig själv, Engels och det lilla antal människor som förblev hängivna den socialistiska revolutionen även under perioden av konservativ reaktion efter nederlaget för revolutionen 1848. Marx kunde se, att medan det inte hände så mycket i Europa, så exploderade Indien i motstånd mot det brittiska imperiet, som på den tiden var en stor del av det internationella kapitalistiska systemet.

Som du konstaterade verkade världspolitiken vara fullständigt dominerad av USA-imperialismen efter Sovjetunionens sammanbrott och slutet på kalla kriget. Men de senaste åren verkar det ha skett en förändring. Medan USA har dragit sig ur Afghanistan, har vi sett Ryssland invadera Ukraina, Kinas uppgång och att till och med länder som bland annat Turkiet och Saudiarabien sätta in militär trupp utanför sina gränser. Hur ser du på den nuvarande dynamiken inom den globala kapitalismen?

Världen verkar återigen vara på väg mot två block och återupprepa något som liknar det vi hade under kalla kriget. Å ena sidan har vi Ryssland och Kina, som i vissa frågor får sällskap av Indien, Brasilien och Sydafrika [de andra stora länderna i BRICS]. Om USA och Israel fortsätter att hota Iran, är det sannolikt att det landet drar sig närmare detta block. Hur som helst är det ett ganska stort block som är ganska mäktigt ekonomiskt, även om det inte är helt enat.

Å andra sidan har vi EU, USA, Japan och Storbritannien, som är mer enade även om också de har sina tvistefrågor. I förhållande till andra länder är USA fortfarande en ekonomi som höjer sig över de andra, och åtminstone på pappret är deras militärapparat flera gånger större än alla de andra tillsammans. Även om den amerikanska ekonomin inte precis är på nedgång, så växer den definitivt inte lika snabbt som Kinas eller Indiens. Trenden är därför att USA blir mindre viktig som en global ekonomisk spelare. Det är inte på väg att falla samman men är definitivt på väg att bli svagare.

En sak jag skulle vilja säga är att det när jag först kom i kontakt med vänstern på 1960- och 1970- talet fanns maoister och folk kring Monthly Review som redan då förutspådde USA:s sammanbrott. Men så kom nyliberalismen och istället föll Sovjetunionen samman och USA kunde under ett tag åter bli framgångsrikt. Så jag tror att det är viktigt att säga att USA befinner sig i en långsam och relativ nedgång, men att vi ännu så länge inte vet vart det hela tar vägen.

Om vi tittar inne i USA kan vi se att det finns en hel del förbittring över dess svaghet och det faktum att det fortsätter att förlora krig, något som Trumps paroll ”Gör Amerika stort igen” försöker utnyttja. Det är en sak att gå in i Irak och bli besegrat, men något helt annat att tvingas ut ur Afghanistan av talibanerna efter att ha lagt ut hundratals miljarder dollar, bara för att se hela regeringen falla ihop på en vecka och knappt ge USA tid att få ut sina trupper.

Afghanistan är också intressant genom att det visar att inte alla sorters antiimperialism är progressiva. Talibanerna är en alltmer bakåtsträvande kraft, till och med jämfört med andra islamister eller islamskt fundamentalistiska grupper. Talibanerna befinner sig i en egen liga. Så det är viktigt att komma ihåg att vissa antiimperialistiska rörelser kan vara reaktionära.

En ny sak som vi möter idag är att det uppstår länder som vi kan kalla subimperialistiska. Iran är ett exempel på det: under de senaste 10 åren har Iran stött krafter hela vägen till Medelhavet. Dessa krafter spelar en central roll i kriget mellan Israel och Palestina, i Libanon och i Syrien, där regimen är nästan helt beroende av Iran. Iranska allierade har stängt av en stor del av transporterna genom Röda havet i solidaritet med palestinierna. Så Iran är en ganska stark regional subimperialistisk stat. Indien är också subimperialistiskt, liksom Brasilien, som använder sin styrka ganska mycket i Latinamerika. Sydafrika är svagare nu, men det fanns en tid när även de hade ett visst herravälde i stora delar av Afrika som ett subimperialistiskt land.

Så världen kan vara multipolär eftersom vi har alla dessa olika subimperialismer, men trenden under de senaste 10 åren har varit mot att två stora block sluter sig samman. I denna mening blir världen mindre multipolär och mer bipolär.

Kan du klargöra vad du menar med subimperialistisk, eftersom det ofta används för att syfta på olika saker?

Saudiarabien är ett klassiskt exempel på subimperialism: om det inte vore för USA:s stöd skulle hela regimen troligen kollapsa. Saudiarabien är ”sub” i den meningen att nästan allt de gör utomlands är i allians med USA – det är en imperialism som är underordnad USA-imperialismen. Å andra sidan är Iran förvisso inte Rysslands eller Kinas hantlangare; det är ganska oberoende. Men jag anser det också vara subimperialistiskt eftersom det bara agerar i en viss region. Så jag använder subimperialistiskt på två olika och inte helt förenliga sätt: när jag behandlar ett land som fungerar som hjälpreda till en stor imperialistmakt, och när jag behandlar en regional stat som inte är stark nog att vara en aktör på den internationella scenen.

Hur anser du att Kina och Ryssland passar in i dagens globala imperialistiska system? Hamnar de i kategorin subimperialistisk eller imperialistisk?

Folk diskuterar om Ryssland och Kina är imperialistiska. Vissa inom vänstern verkar tro att de enda imperialistländerna är USA och de gamla imperialiststaterna från perioden före Andra världskriget. Ryssland och Kina försöker ofta också själva återanvända en del av det gamla antiimperialistiska språket när de går mot USA. Men om vi tittar på hur Ryssland agerar i Ukraina eller hur Kina agerar i Afrika blir det ganska genomskinligt.

Vad ska man kalla Rysslands makt i Östeuropa om inte imperialistisk? Idag har Ryssland inte bara en militär närvaro i det tidigare postsovjetiska området utan också i Syrien, Libyen och delar av Afrika, via Wagnergruppens närvaro [ett ryskstött privat militärföretag]. Även om Rysslands makt i huvudsak är regional så kan landet betecknas som en imperialistmakt. Även om alla gillar att peka på hur svagt Ryssland är jämfört med vad det var – vilket är sant avseende dess ekonomi – så är Ryssland fortfarande världens andra kärnvapenmakt. Det är politiskt viktigt.

Kinas relationer till andra länder är inte av samma sort, även om de dominerar dem lika mycket. Men i Sydostasien – från Myanmar/Burma hela vägen till Indonesien – rör de sig bestämt åt detta håll. Det har skapat enorm oro, eftersom Stilla havet sedan länge har varit ett amerikanskt och franskt imperialistiskt hav. Det är en av anledningarna till att fransmännen reagerar så häftigt i Nya Kaledonien – de oroar sig för att ursprungsbefolkningen i viss mån skulle kunna alliera sig med Kina om den får mer politisk makt.

Även om Kinas militär egentligen inte är så utvecklad, så är den förmögen att hota Taiwan och Filippinerna, och manövrera om makten i regionen. Av och till hamnar Kina i gränstvister med Indien. Men Kina verkar lägga mer energi på projektet Sidenvägen, att investera i Afrika och så vidare. De kanske väntar tills de blir tillräckligt militärt starka för att verkligen kämpa med USA. Så dagens Kina kanske är mer en ekonomisk än en politisk eller militär makt.

Ryssland och Kina är USA:s två stora utmanare, men det är viktigt att konstatera att de också har sina egna inre svagheter och problem, som de försöker dölja med hjälp av en auktoritär kontroll. Om de inte kan ge sin befolkning en högre levnadsstandard (eller åtminstone behålla den nuvarande nivån) så kommer de att ställas inför samma problem som ger instabilitet i USA.

En annan fråga är att USA:s och Kinas ekonomier är mer integrerade än någonsin, trots spänningarna mellan dem. Hur ska vi då tolka dessa spänningar?

Under de senaste 120 åren har vi lärt oss att ekonomisk samverkan inte är någon garanti för fred och stabilitet. Se hur förenat Europa var på randen till Första världskriget, och ändå hindrade det inte dem från att inleda ett brutalt krig mot varandra. När globaliseringen var på sin höjdpunkt återanvändes denna tanke på sätt och vis. [USA:s tidigare president] Bill Clinton sa saker som att ”krigen har ersatts av handel”. Men det kunde aldrig bestå.

I och med västekonomiernas stagnation piskar politiker överallt upp nationalistiska känslor. Brexit var troligen det mest dramatiska exemplet på den sortens ekonomiska högernationalism. Men vi har sett det i USA, där stödet för globalisering kanske var starkt vid de två kusterna men alltid mycket svagare i Mellanvästerns industriområden. Vi ser det också i Frankrike, där yttersta högern går framåt. I Indien kom [Narendra] Modi till makten på ett muslimfientligt, Dalitfientligt, hindufundamentalistiskt program, men han utlovade också ett ekonomiskt mirakel för Indien. När det inte skedde, fördubblade han sin kommunalism. Även i Kina, som under lång tid vidmakthöll en ekonomisk tillväxt på över 10%, men nu upplever en minskad tillväxt, slår regimen an en mer nationalistisk ton för att rättfärdiga politiska kraftåtgärder.

Ser du, inom ramen för denna alltmer bipolära värld, och med hänsyn till att lokala rörelser kommer att ha olika stater som sin huvudfiende och därför kanske söker stöd hos sin fiendes rivaler, att det finns möjligheter för att bygga broar mellan antiimperialistiska strider internationellt? Hur ska det 21:a seklets socialistiska antiimperialism se ut?

Låt oss börja med Palestina. Det är ett brutalt kolonialt krig där ena sidan har så mycket mer vapen och militär förmåga än den andra. Det finns inget liknande i världen idag. Vi måste stöda palestinierna. Men det innebär inte att ge politiskt stöd till Hamas. Det finns breda nationalistiska rörelser i Palestina, där Hamas är en del. Det är sant att den palestinska nationalismens dominerande flygel just nu (Hamas) är mer konservativ. Men vi behöver inte framhäva detta. Vi måste betona en bredare solidaritet med den palestinska rörelsen och mot det pågående folkmordet.

Ett sätt på vilket den mer revolutionära och självständiga delen av den antiimperialistiska rörelsen kan göra det är att vara konsekvent genom att stöda både Palestina och Ukraina. Min senaste bok, A Political Sociology of Twenty-First Century Revolutions and Resistances [En politisk sociologi om 2000-talets revolutioner och motstånd], är en samling artiklar som jag har skrivit under de senaste 15 åren. Artiklarna om Palestina och Ukraina har samlats under ämnet ”Att kämpa för nationell existens”, ty i båda fallen har vi folk som strider mot en folkmordsimperialism.

Många människor tror att folkmord måste innebära massdöd. Men folkmord betyder att krossa ett folk med hjälp av en kombination av militär, ekonomisk och kulturell kontroll. Om vi tittar på de områden i Ukraina som Ryssland kontrollerar, så är det uppenbart att det är Rysslands plan. Ryssland betraktar inte ukrainarna som ett speciellt folk med rätt till en egen nationell identitet. Folkmordsavsikterna i Israels aktioner är också mycket tydliga. Det finns naturligtvis skillnader inom den israeliska härskande klassen: vissa vill göra det långsammare genom utnötning medan andra vill göra det mer plötsligt. De fascistiska delarna av Netanyahus regering skulle vilja driva bort palestinierna från Västbanken och Gaza direkt och över gränsen till Jordanien och Egypten. Men avsikten är densamma.

Och om vi ska tala om folkmord i Ukraina och Palestina, borde vi också tala om Sudan. Även om Sudan inte är ett centralstyrt folkmord, så är det ett inbördeskrig mellan två grupper av krigsherrar som har lämnat miljontals människor på randen till svält. Subimperialistiska länder är indragna i att beväpna båda sidor. Samtidigt finns de folkkommittéer som uppstod under upproret för 5 år sedan fortfarande kvar och arbetar för att lindra befolkningens lidande.

För att vara allomfattande och konsekventa borde vi också visa solidaritet med kanakerna i Nya Kaledonien, och stöda Venezuela och Kuba mot USA-imperialismen. Vi bör också uppmärksamma etniskt förtryck, exempelvis av kurderna och balucherna i Iran. Folk uppmärksammar inte detta tillräckligt, men det är en sorts inhemsk kolonialism som innebär ett hårt styre över områden som strävar efter åtminstone en viss självständighet.

Genom att vara konsekventa kan vänsterns demokratiska och antistalinistiska delar skilja sig från den sorts antiimperialism som tror att allt handlar om USA och ser regimer som den i Iran som allierade. Samtidigt som vi är kritiska mot USA och dess allierade måste vi vara kritiska mot den ryska regimen, den iranska regimen och så vidare.

En sista punkt: folk säger ofta, ”Oj, du är antiimperialist? Då måste du gilla den sortens regimer som finns i antiimperialistiska länder”, vilket är en upprepning av det vi ställdes inför under kalla kriget. Men många vill också veta vad vårt positiva program är. Om man under kalla kriget stödde Tjeckoslovakien [mot den sovjetiska invasionen] och den revolutionära rörelsen bland studenter och arbetare i Frankrike 1968 så förde man fram delar av en vision om ett nytt samhälle. Man sa: ”Jag är en radikal antikapitalist, men det jag tänker på liknar mer det som de försöker göra i det socialistiskt humanistiska Tjeckoslovakien än den centraliserade sovjetiska statskapitalistiska modellen.” Det klargjorde en rörelses positiva mål, vilket är mycket viktigt.

Så vår rörelse kan inte bara vara antiimperialistisk eller antikapitalistisk. Den måste också vara socialistisk – jag skulle säga socialistiskt humanistisk – och föra fram tankar om ett annat sätt att leva. Det är därför vi utöver att vara konsekventa behöver belysa de rörelser som har en frigörande sida, som folkkommittéerna i Sudan, kurderna i Rojava, etc. Det är krafter som är progressiva och i vissa fall antikapitalistiska eller har en socialistisk inriktning. De behöver ett starkt stöd.

Den sene Marx om antikolonialism, kön och ursprungskommunism Din nya bok koncentrerar sig på Marx’ senare skrifter. Varför det specifika intresset för den sene Marx? Försöker du ställa det mot en ”tidig Marx”?

Precis som diskussionerna för flera decennier sedan om den ”tidige Marx”, har diskussioner om den ”sene Marx” pågått sedan en tid, även om de har utkristalliserats på allvar först under de senaste fem åren. Min bok Marx at the Margins [Marx i marginalen] kom ut för 15 år sedan och tittade på en del av Marx’ senare skrifter som fanns tillgängliga då. Men under de 5 senaste åren har vi bland annat fått Kohei Saitos Karl Marx’s Ecosocialism: Capital, Nature, and the Unfinished Critique of Political Economy [Karl Marx’ ekosocialism: kapital, natur och den ofullbordade kritiken av den politiska ekonomin], och Marcello Mustos, The Last Years of Karl Marx: An Intellectual Biography [Karl Marx’ sista år: en intellektuell biografi].

Enligt min åsikt kan vi inte avvisa den sene Marx mer än den tidige: båda är Marx och båda säger en hel del intressanta saker. Jag tror heller inte att vi kan peka ut någon sorts brytning mellan Kapitalets och Grundrisses ”mogne” Marx och någon av dessa perioder. Det jag ville göra med denna bok var att specificera den sene Marx som en bestämd period i hans skrifter.

I din inledning konstaterar du att en del marxistiska forskare snävt har riktat in sig på Marx’ skrifter om ”kapital och klass och uteslutit alla andra”? Vilka är dessa andra frågor som du försöker uppmärksamma i din bok?

Flera andra har gjort arbeten om den sene Marx’ tankar rörande ekologi, men jag har riktat min uppmärksamhet mot hans anteckningar angående ras, kön och kolonialism. Dessa frågor finns i alla Marx’ skrifter, inklusive från hans tidigaste perioder. Men vissa aspekter blir mer uttalade med tiden, både i mängd och avseende nya ståndpunkter han antog. Det är det jag försöker klargöra.

Varför är dessa frågor viktiga för att förstå Marx’ kritik av kapitalismen?

Om man tittar på det näst sista kapitlet i Kapitalets första band, så talar Marx om att produktivkrafterna koncentreras, vilket i sin tur leder till att arbetarklassen växer och koncentreras som samhällskraft. Marx skisserar hur kapitalet utvecklas med tiden, och förklarar att tiden för en revolutionär omvandling kommer att komma och att kapitalet måste störtas för att övervinna kapitalismens motsättningar.

Men han nämner inte ras, kön eller staten. Det Marx presenterar är en abstrakt modell – abstrakt i god mening, eftersom han försöker fokusera på kapitalismens mest framträdande kännetecken. Men det betyder att hans förklaring av kapitalismen i Kapitalets första band stannar på en mycket allmän nivå, som kan tillämpas på nästan alla kapitalistiska industrisamhällen.

Men om man gräver lite och jämför kapitalismen i England 1870 med, låt oss säga kapitalismen i USA idag, så ser man genast att den är mer komplicerad. Och Marx gick in på dessa komplexiteter under hela sitt liv, även under sina tidiga år.

Marx betraktade till exempel USA och Brasilien, som var de enda stora kapitalistiska länderna med modern slavbaserad produktion, som former för rasifierad kapitalism. På 1850-talet skrev han att revolutionen kanske inte skulle börja i de mest industriellt utvecklade länderna, utan i periferin, nämligen i Kina och Indien. När det ägde rum ett uppror i Polen 1863 skrev Marx till Engels att ”man kan hoppas att lavaströmmen denna gång kommer att gå från öst till väst”. Men vid den tiden utvecklade han aldrig dessa tankar särskilt mycket.

Det var mot slutet av sitt liv som Marx började koncentrera sig mycket mer på dessa frågor. Exempelvis tittade Marx på samspelet mellan koloniserade delar och de så kallade kapitalistiska kärnländerna, som exempelvis mellan Irland och England. Men han tittade också på förhållandet mellan engelsmän och irländare i England, som han ansåg i viss mån liknade det rasifierade förhållandet mellan vita och svarta arbetare i USA.

Det är väldigt intressant eftersom båda två är direkt förknippade med kolonialismen: å ena sidan finns den irländska koloniala faktorn och nationella rörelsen (som han stöder) och dess inverkan på den brittiska kapitalismen. Å den andra proletariatet av irländska invandrare i England som hade tvingats emigrera, till stor del på grund av den brittiska kolonialismen. Så han tittar på denna fråga ur olika vinklar.

Tyvärr anser en del av dagens marxister att sådana komplicerade saker och frågor som är speciella för olika kapitalistiska samhällen är ovidkommande. Men i själva verket är de mycket viktiga.

Påverkade hans utvecklade uppfattningar hur han föreställde sig revolutioner?

Marx abstrakta modell fick honom till en början att anse att England, i och med sina stora industrier och sitt stora proletariat, var det enda landet med ekonomiska förutsättningar för en antikapitalistisk revolution.

Men i slutet av 1860-talet började hans tänkande att förändras. Marx ansåg fortfarande att brittiska arbetare hade en stor revolutionär potential, men han började inse att den revolutionära energin kunde komma från utanför den engelska arbetarklassens mest utvecklade industrisektorer. Istället började Marx förstå att ett jordbruksuppror i Irland skulle kunna bli den gnista som skakade om Storbritannien och knuffade det i revolutionär riktning.

Något annat dyker upp i Marx’ skrifter i slutet av 1870- och början av 1880-talet. Han börjar se att dessa revolter i periferin inte bara är politiska viktiga för att nagga de kapitalistiska kärnländernas styrka i kanten, utan att de också innehåller kommunistiska möjligheter. Han inriktar sig faktiskt på Ryssland, som han börjar betrakta som ett nytt centrum för revolutionär energi på kontinenten.

I sin sista skrift – 1882 års förord till Kommunistiska manifestet – ställer Marx frågan. ”Kan den ryska Obsjtjinan [byakommunen], kraftigt underminerad men ändå en form av uråldrigt gemensamt ägande av jorden, gå direkt till en högre form av kommunistiskt gemensamt ägande?” Hans svar är: ”Om den ryska revolutionen blir signalen för den proletära revolutionen i Väst, så att båda kompletterar varandra, kan det nuvarande ryska gemensamma ägandet av jorden tjäna som utgångspunkt för en kommunistisk utveckling.”1

Det utgör en enorm omsvängning från språket i Kommunistiska manifestet 1848. Då hävdade Marx att de gamla jordbruksförhållandena måste ryckas upp med rötterna och krossas. Det var därför han stödde frihandel. Han ville att kapitalismen skulle spridas överallt och radikalt förändra de gamla förkapitalistiska strukturerna. Nu säger Marx att element i dessa förkapitalistiska samhällsstrukturer – så kallad primitiv kommunism – skulle kunna bli basen för en revolutionär rörelse.

Vad kan du berätta för oss om hur Marx såg på kön och kapitalism i sina sena skrifter?

Mot slute av sitt liv analyserade Marx kön ganska utförligt. Engels’ bok Familjens, privategendomens och statens ursprung – som i vissa avseenden är en utmärkt bok – grundade sig i stora stycken på anteckningar som Marx gjorde under de tre sista åren av sitt liv. Men frågan om kön var en av de svåraste delarna av min bok.

En av svårigheterna var att även om Marx’ skrifter om ursprungssamhällen (huvudsakligen i Amerika) och om det antika Grekland och Rom är fulla med diskussioner om kön, så knyts inte frågan direkt till revolutionära rörelser och utmaningar mot systemet. Hans skrifter om Irland i slutet av 1800-talet eller om Ryssland på 1870-talet talar mycket om revolution, men nämner inte uttryckligen kön. Det är egentligen bara alldeles i slutet av sitt liv, 1881, som han till exempel går tillbaka och tittar på frågan om kön i Irland innan den brittiska koloniseringen.

Men hans skrifter verkar delvis gå mot det Engels skrev senare. Engels sa, att eftersom patriarkatet och förhållandet mellan könen var knutet till privategendom och staten, så skulle man genom att rikta sig mot dessa också rikta sig mot patriarkat och förhållandet mellan könen. Denna uppfattning fick Engels att skriva, och anpassa en fras från Hegel: ”Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag.”

Men när Marx tittade på förhållandet mellan könen bland greker och romare så betraktade han det inte som ett förhållande av oavbruten makt. Marx pekade på att kvinnor i Rom på vissa sätt hade mer frihet än kvinnor i Aten. Detta verkar antyda att han såg upp- och nedgångar i förhållandet mellan könen snarare än ett enhetligt världshistoriskt nederlag, som Engels uttryckte det.

Om man tänker sig ett oavbrutet världshistoriskt nederlag för kvinnor så uppstår två problem. För det första tenderar det att förneka hur kvinnors medverkat under årtusendena, något som Marx framhåller i Rom och kunde nämna i många andra sammanhang.

Om för det andra detta nederlag, som befäste patriarkatet, ägde rum mer eller mindre samtidigt med privategendomens och statens uppkomst, så är det mest effektiva sättet att angripa patriarkatet under den moderna kapitalismen att rikta in sig på den kapitalistiska privategendomen som ekonomisk grundval till både patriarkatet och staten. Av detta följde att kvinnorörelser skulle vara assistenter till den socialistiska vänstern, inte självständiga och fristående. Det var i själva verket politiken bland socialisterna i generationen efter Marx och Engels.

Hur påverkade utvecklingen av alla dessa uppfattningar Marx’ revolutionära aktivitet?

1 Marx/Engels, Förord till andra ryska utgåvan av “Det kommunistiska manifestet”, på marxists.org.

Låt oss ta Irland: även om Marx och Engels alltid stödde Irland mot Storbritannien, så var de i början väldigt fientliga mot de borgerliga irländska nationalisterna som de ansåg inte brydde sig om arbetarklassen. Men 1869-1870 fanns det en progressiv nationalistisk rörelse i Irland, Feniska brödraskapet, som var en rörelse inom underklasserna som var lika intresserad av att sänka hyrorna som att sparka ut den främmande ockupanten. Det var en klassmedveten men inte socialistisk rörelse. Icke desto mindre kom Marx att hylla Feniska brödraskapet och deras jordbruksprogram.

Marx drog också slutsatsen att det krävdes hårt arbete för att vinna de irländska arbetarnas förtroende i England, i synnerhet eftersom de personer han arbetade med i Internationella arbetarassociationens lokala sektion till stor del var engelska. Han sa att de måste låta irländska arbetare få veta att de stödde irländskt självbestämmande, och till och med självständighet om det var vad de ville, de måste bryta igenom muren av misstro, bryta loss arbetarna från de borgerliga nationalisterna och rekrytera dem till Internationalen.

I Ryssland var situationen en helt annan. Det fanns ingen nationalistisk rörelse där, och definitivt ingen som var vänster. Istället fanns del alla möjliga sorters olika socialister. De flesta var intellektuella som älskade Kapitalet och ville tillämpa det mycket dogmatiskt på Ryssland. De talade om behovet att driva bort bönderna från marken för att industrialisera Ryssland och skapa ett proletariat. Marx sa till dem att det inte var vad han hade menat. Men det fanns också en annan flygel, populisterna, som saknade teoretisk klarhet men som Marx beundrade, eftersom även de såg en viss revolutionär potential hos de ryska bönderna.

Givetvis vet vi inte vad Marx skulle ha gjort med någon av skrifterna från slutet av sitt liv. Men vi har verkligen förordet till Kommunistiska manifestet, där han talar om behovet att förena dessa delar – den ryska jordbrukskommunismen och det moderna västeuropeiska socialistiska proletariatet. Enligt Marx behövde de två hitta sätt att förenas.

Anser du att Marx’ senare skrifter utmanar vissa förhärskande tankar bland marxister idag?

Jag tror att föreställningen om utveckling utmanas en hel del av Marx’ senare skrifter. I sina tidiga skrifter ser Marx övergången från feodalism till kapitalism som en mer entydig utveckling. Men med tiden framträder priset för denna utveckling alltmer i hans skrifter.

I Kapitalets första band skriver Marx att kapitalismen ”omvandlar varje ekonomiskt framsteg till ett öppet nödtillstånd”, speciellt för arbetarklassen. Han ser allmänt sett fortfarande kapitalismen som utveckling – han övergav aldrig den uppfattningen helt – men i sina senare skrifter säger han saker som han inte har sagt tidigare om utvecklingens negativa sidor.

Den andra sidan av myntet är att han börjar se möjliga byggstenar för socialismen i en del förkapitalistiska kollektiva samhällsstrukturer. Ironiskt nog skulle man, om man sa det vid ett möte med marxister i Ryssland år 1900, ha kallats för populist, inte marxist.

En del personer sa att Marx gjorde ett undantag för Ryssland på grund av dess annorlunda utvecklingsväg. Men i hans skrifter om Indien och ursprungssamhällena i Nordamerika och Latinamerika kan man se att Marx också trodde att kollektiva sociala strukturer i dessa samhällen kunde bli en grundval för revolutionen. Det är en förändring från hans skrifter på 1840- och 1850- talen, där Marx var medveten om dessa kollektiva strukturer men såg dem som grunden till den orientaliska despotismen och avstängda från all sorts framsteg.

Vad ser du för slutsatser i dessa skrifter för vänstern avseende det revolutionära subjektet?

Idag finns det dussintals olika uppfattningar inom den globala vänstern. Men om vi tittar på de som har ett starkt stöd, kan vi peka på något mer reformistiska krafter som de kring [de amerikanska demokratiska socialisterna] Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez, [La France Insoumises ledare] Jean-Luc Mélenchon och [brittiska Labourpartiets förre ledare] Jeremy Corbyn.

De tenderar att rikta in sig på klass, kapital, ekonomisk ojämlikhet, arbetarklassens svåra situation och behovet för vänsterpartier att förena sig mer med fackföreningsrörelsen. Vissa kommer öppet att säga att vi behöver komma bort från frågor om identitet, som ras, kön och sexualitet, att vänstern talar för mycket om det och att det stöter bort den vita arbetarklassen, eller inte koncentrerar sig tillräckligt mycket mot kapitalet.

Sedan har vi den vänster som uppstod ur Black Lives Matter och solidaritetsrörelsen för Palestina, liksom en stor del av studentvänstern, som lutar åt att prioritera identitet och betrakta vita arbetare som konservativa helt enkelt på grund av att de är vita och privilegierade – även om de personer som säger detta ofta är mycket mer privilegierade.

Marx var helt klart medveten om ras, kön och kolonialism, men det räcker inte att säga hur bra det är att han var mer modern än vi trodde. För Marx var dessa frågor alltid förknippade med kapital och klass – och det är det som ofta saknas idag.

Marx’ skrifter kan hjälpa oss att förstå att vi behöver smälta samman dessa två vänsterströmningar. Jag menar det inte på ett populistiskt, okritiskt sätt, men ingendera sidan kan bara vifta undan den andra eftersom det finns så mycket radikal energi i båda. Vi måste hitta sätt att föra en verklig dialog och uppnå enhet.

Den palestinska rörelsen erbjuder idag en möjlighet till detta, ty båda delarna av vänstern är väldigt aktiva i denna rörelse. Det finns en chans till någon sorts dialog där. Potentialen syntes i [Democratic Socialist of Americas kandidat] Zohran Mamdanis fantastiska valseger i New York, en sällsynt ljuspunkt i ett land som alltmer hotas av den trumpistiska fascismen.

Frankrike är ett annat exempel där det å ena sidan finns en enorm arbetarrörelse, som visade sig vid masstrejkerna 2023, och å den andra regelbundna utbrott av ilska i banlieues [fattiga förorter] mot polisbrutalitet samma år. Ändå har de två haft mycket få förbindelser med varandra.

Det Marx sa i sina skrifter om Irland är att vi måste hitta sätt att sätta arbetarrörelsen i kontakt med upproren i förorterna, eftersom dessa ofta halvt arbetslösa färgade ungdomar tillhör befolkningens mest förtryckta. Tyvärr har inte fackföreningarna gjort detta, även om Mélenchons grupp verkligen försökte dra in dessa sektorer i den socialistiska vänstern, vilket är viktigt.

Och i den mån detta hänger ihop med frågan om kolonialism i Marx’ skrifter, så är det lika viktigt eller till och med ännu viktigare idag, när vi tittar på hur olika lokala strider har påverkat och utlöst så många andra strider över hela världen. Ett viktigt exempel är hur de arabiska upproren 2011 utlöste många proteströrelser, till att börja med Occupy Wall Street i USA samma år.

Vare sig vi talar om kolonialiserade eller halvt kolonialiserade folk, eller folk från periferin, så har vi att göra med folk vars levnads- och arbetsförhållanden är värre, och utsugningsnivåer högre, än arbetarnas i de kapitalistiska kärnländerna. Det är bland dem så många av den nuvarande upproren kommer från. Jag tror att det idag finns mer insikt om att dessa kamper kan påverka tvärs över olika geografiska, kulturella och språkmässiga skiljelinjer.